Igår var en tuff dag. Igår skulle världens bästa mormor fyllt 71 år. I november är det 8 år sedan hon gick bort. Det kändes i hela kroppen igår att det inte var som det skulle. Det känns fortfarande. Det är en ihållande smärta djupt inne, långt ner. Det hugger till i mitt hjärta, i mormors minnesrum i mig. Jag undrar ofta vad hon skulle sagt om hon såg mig nu. 15 mil hemifrån, med en 10 år äldre kille och två fina bonus barn. Barnen skulle hon älskat och tagit emot med öppna armar, det vet jag. Hon var sån, min fina mormor. Sen vet jag att hon skulle älskat Andreas också. Eftersom jag gör det skulle hon oxå göra det. Och sen tror jag att hon skulle varit stolt. Stolt att jag vågat. Hon skulle nog kunna prata med mig i telefon på dagarna när jag är ensam. Jag önskar så att jag kunde ringa det där numret jag kunnat så länge jag kan minnas och höra hennes röst. Min fina fina mormor.