När jag berättade för mina nära att jag tänkte flytta 15 mil från Stockholm var det många som skrattade, tyckte att jag var "dum i huvudet" och inte riktigt trodde mig. Tre veckor innan jag skulle flytta bröt jag snudd på ihop och kände mig så jävla övergiven. INGEN stöttade mig. Ingen var glad för min skull. Alla tyckte att det var en idiotisk idé att flytta. På ett sätt förstår jag dem. Skulle någon sagt till mig för ett år sen att jag skulle träffa en kille, vela i flera månader och sen tillslut bestämma mig för att sluta på mitt jobb och flytta 15 mil från staden jag bott i hela mitt liv. Då skulle jag också skrattat. Men nu var det så det blev. Så det är. Jag bor 15 mil hemifrån, i en stad där jag inte känner någon. Men vet ni, det här är den bästa tiden i mitt liv. Jag är inte en stressburk längre. Jag har inte ont i magen och mår illa nästan varje morgon, för första gången på tre år. Jag vill inte ut och festa varje helg, utan hellre ligga hemma på min soffa, i min lägenhet och prata i min hemtelefon. Jag saknar alla min pärlor från Stockholm varje dag - min familj och mina fina fina fina vänner, mitt jobb, alla barn och mina arbetskamrater. Men, det tar 1,5 timme med tåg eller bil. Och jag vill inget hellre än att mina fina vänner ska se att man kan trivas här , "på landet". Och som sagt, det här var min dröm, jag lyssnade mer på mitt hjärta än på de runtomkring mig. Och för första gången på väldigt väldigt länge, är jag lycklig, genomlycklig rakt igenom.