När någonting går käpprätt åt helvete.

Då skriver jag här.

Inte en, två men kanske tre gånger om dagen. Ibland fler.

Det är så jävla enkelt.

För jag vet inte vem som läser min blogg. Jag vet inte vilka ni alla läsare är, och jag vet definitivt inte hur många av er som känner mig som person. Och det är det som gör det så bra. För, det här är min fristad. Jag skapade den här bloggen för många år sen för att skriva av mig. Det är alltid mycket lättare att skriva än att prata. Iallafall om känslor. Sen har jag lagt av några gånger. Men jag kommer alltid tillbaka. Men bara när det är kaos. När jag har 45625942 tankar som snurrar runt i huvudet på mig. När jag inte kan tänka ut svar på alla frågor jag ständigt ställer till mig själv. När mitt huvud vill en sak och hjärtat känner en annan.

Då kan jag, med egna ord. På ett sätt som kanske inte alla förstår, skriva ut mina känslor. Jag kan med ord, i olika mängd och ordning, klä mina känslor. Få ner dem på ett papper och på så sätt rensa tankarna lite.