Jag sitter och tänker.
Tänker på livet och hur fort allt kan förändras.
För bara några månader sen var hela livet upp och ner. Jag visste varken bu eller bä och kände att det inte fanns någon som förstod mig. Jag gjorde som jag alltid har gjort och höll allt inom mig och det blev som det alltid blir. Det som gör så sjukt ont inombords förändras till hat och all min ilska och mitt dåliga tålamod gick ut över de jag älskade mest. Så återigen gjorde jag som jag alltid har gjort. Jag löste det, lite på egen hand, lite med hjälp och vissa saker bara sopade jag bort och bestämde mig för att glömma för att kunna gå vidare. Helt plötsligt mår jag hur bra som helst. Älskar min familj, min pojkvän , mina vänner , mina djur och alla andra runt om mig. Jag vet vad jag vill med mitt liv och just nu ligger hela mitt liv framför mig.
Jag har insett vilka jag kan prata med om vad och vilka jag inte ska prata med om vissa saker. Vissa hanterar saker på olika sätt och jag vet vilka jag kan öppna mig för till 100 % och vilka jag inte ska öppna mig för alls.
Jag hoppas att ni vet vilka ni är , om inte annat så lär ni märka det när ni helt plötsligt inte vet någonting alls om mig längre eller vet allt om mig.

Men mest av allt vill jag tacka min kära älskade mamma.
Tack mamma för att du finns, stöttar och förstår mig på ett sätt som bara du kan göra.
Tack för att du står ut med mig och mina små utbrott.
Du är det bästa jag har, du är min mamma och min pappa.
Jag älskar dig !