Jag har haft så sjukt mycket vänner som bara har försvunnit när man har växt upp. Många nära som har försvinnit och min närmsta , min mormor hon avled. Det är fyra år sen och jag har fortfarande inte insett att jag aldrig mer kommer att få träffa henne, att jag aldrig mer kommer få höra hennes finska dialekt, få känna hennes kramar, att jag aldrig mer kommer ha mina samtal med henne. Fyra jävla år. Fyra och ett halvt, snart fem för att vara exakt. Är inte det helt sjukt att hjärnan vet men hjärtat vill inte förstå ?

Jag har massa bilder på henne ,filmer där jag hör hennes röst. Endå kan jag inte förstå att jag aldrig kommer få uppleva någonting med henne. Hon kommer aldrig se mig bli vuxen, skaffa barn och familj. Och det gör ont, så förbannat jävla ont. När ska hjärtat förstå det som hjärnan så länge försökt tala om ?