Så känns det så jävla skönt att komma bort från allt här hemma.
Det typiska "stockholmsandan" ska bli så skön att komma bort från.
Datorer, mobiler, tv, trafik, flygplan och liknande. Allt det liksom glöms bort där uppe.
Visst, det finns både Albins mobil, tv och hem telefon men jag ska tvinga Albin att stänga av sin mobil, eller iallafall inte ha med den överallt. Tv:n är bara på när någon verkligen verkligen vill se någonting. Och hemtelefonen, ja visst. Det ringer, nästan konstant eftersom vi är massa männsikor där men vet ni, jag behöver inte bry mig om jag inte vill.

Sen finns det ju självklart trafik också, men inte alls speciellt mycket och det är inte ofta men hör brandbilar, ambulanser och polisbilar tjuta förbi. Det är liksom tyst. Så tyst att det tjuter i öronen, av tystnad. Och vet ni vad ? Jag älskar det !

Men okej, i max två veckor. Inte längre , inte mer. Då är det tveksamt om jag skulle stå ut. För tillslut saknar jag min mobil om piper så att jag håller på att bli galen, jag saknar att sitta här och skriva av mig precis som jag gör nu. Jag saknar att kunna duscha precis när och hur länge jag vill utan att tänka på att varmvattnet kan ta slut. Men mest av allt saknar jag min familj och mina vänner. Ja, så två veckor. Det går jag med på. Det klarar jag utan problem. Men mer än så, utan mina vänner, min familj och allt annat. Nej, det är tveksamt.

Förra året
Vi klättrade upp på en liten fjälltopp och åkte på rumpan ner för den. Det var rejält jobbigt att gå uppför an jag lova.


Förra året
Jag står på en fjälltopp några tusen meter över havet. Det var en av de finaste platserna jag har varit på i hela mitt liv. Det var dessutom enda stället där min mobil funkade, på två veckor.