Jag och Albin har varit tillsammans i 20 månader och 10 dagar ( om man ska vara exakt).
Jag älskar honom mer än jag någonsin har älskat någon kille i hela mitt liv.
Alla vet att man någon gång tror att man älskar någon , att man är dödskär och sen gråter man lite när det tar slut och sedan är allt bra efter två dagar och man är på jakt igen.
Men jag har lärt mig, äntligen !
Nu, vet jag äntligen vad kärlek på den här nivån är.
Och jag älskar det.

Tretton år, får ett sms.
" Du är min bästa vän, min soulmate. Jag kommer alltid finnas för dig och stötta dig. Kommer alltid lyssna på dig och finnas för dig. Jag kan inte förklara vad du betyder för mig. I love you, sis! <3<3 "
Då trodde man att man var speciell. Nu vet man att det smset gick till nästan alla "sis" i telefonboken. Man vet också att sanningen bakom smset var typ ;
1.Du känner många killar jag vill ha kontakt med.
2.Du har alltid cigg.
3.Du vet alltid fester.
4.Du lyssnar alltid när jag behöver prata. ( men jag skiter i dig när du mår dåligt)

Ja, eller någon annan anledning.
Är det inte sorligt att man utnyttjar det finaste ordet i världen så mycket ?

Sen är det kärleken till familjen. Alla vet att ingenting kan hindra eller förstöra den.
Hur dumma i huvudet föräldrarna än är, så älskar man de.
Även om de slår, utnyttjar eller är elaka på något annat sätt, så älskar man sina föräldrar. Även om den kärleken tillslut kanske ändras till hat.
Men ni vet väl vad man säger ?
De man hatar som värst, är de man älskar som mest.