JAG HATAR MIN LILLEBROR! FY FAN!
jag hade suttit och skrivit nästan allt och skulle precis klicka på " spara & publicera " när han kom och stängde av datorn. Och tror ni att pappa sa något ? Nej ! självklart inte. För varför bli sur på sin son när man kan vara skadeglad över sin dotters olyckor. Får en pappa göra så ? Favorisera sina barn? Den äldsta och den yngsta är ögonstenarna, men vad betyder mitten barnet   ? absolut ingenting.
Sen att han har erkänt att han inte ville ha döttrar gör ju inte saken bättre. Och det värsta är att han ALDRIG visar den dåliga sidan för mina vänner. Så hur många tror på mig ? Hälften kanske.
Han låssas vara en så snäll och bra  pappa när mina kompisar är med . Men egentligen, ja jag vet inte. Jag vet inte ens om han är min pappa längre. Han  beter sig inte så. Bryr sig inte om hur jag mår eller hur mitt liv är. Om jag är ledsen orkar han inte bry sig.
Eller visst, han kanske bryr sig. Men han visar det väldigt dåligt. Jag förstår inte , när jag får barn kommer jag aldrig favorisera något. Dem ska känna sig lika älskade allihop. Jag ska aldrig få mina barn att känna sig som en belastning för familjen. På samma sätt som han får mig att känna mig som en del som bara är i vägen. Även om jag bara sitter på mitt rum en hel kväll och bara komemr ut när vi ska äta så är det jag som gör fel.
Sen att lillebror får absolut allt som jag har är ju en annan sak.
Han är 7 år och har egen tv i sitt rum, han har både dvd och vhs, x-box och plastation 2.
Som att jag hade det när jag var 7 år ? Nej dem hann sälja vårat playstation syrran hade innan jag blev stor nog.
Dem har dragit tv sladden in i hans rum så att jag kan inte kolla på tv men det är viktigare att HAN kan det.
Jag förstår inte, jag trodde verkligen att man älskade sina barn lika mycket. men jag hade kanske så otroligt fel.
Jag kan inte säga att jag älskar min mamma mer än min pappa. men jag älskar min mamma för att hon ALLTID finns för mig och ställer upp. Något man inte kan säga om pappa.
När jag mådde som sämst och gjorde mitt liv till ett helvete för mina föräldrar för att dem skulle se hur dåligt jag mådde. När jag gjorde " en protest , ett rop på hjälp" så var det inte han som fanns för mig. Det var mamma.
Det var min älskade mamma som fanns för mig medan pappa satt hemma i sin fina lägenhet med sin nya familj.
Även fast han varit tillsammans med sin fru i typ 10 år och typ bott ihop med henen så länge så har det här aldrgi känts som min familj. jag vet inte varför, kanske för att jag inte känner mig välkommen..
jaja,
ni ska inte behöva lyssna på det här, och inte ens läsa det egentligen. jag var bara tvungen att skriva av  mig. Förlåt !